Lite om Husebergs och dess omgivningars historia.
Författad av: Bo Bergqvist, Ann-Christin Borg, Lars Bengtsson och Rune Landin
Röra Strand kallades förr i tiden för Sandvika eller Vita linjen pga den sandstrand som finns till vänster nere i viken. Här har tidigare funnits ett badhus.
Under sillperioden 1742-1809 så var det ett ganska livligt område. Det har funnits tre olika trankokerier (se nedan). I trädgården som Marklunds (se källor nedan) nu äger nere vid Röra Strands brygga fanns det under denna period en krog. Här kunde man dricka Pekadang och Flipp.
I slutet på 1800-talet öppnade Birgits Anderssons farmor (se källor nedan) en affär nere vid Röra Strand och denna fanns kvar till en bit in på tjugotalet. Kunderna kom med båt från Orust, Mjörn och andra platser.
Under 1920-talet öppnade Linnea och Birger Jansson (se nedan) en affär vid nuvarande busshållplats Röra affären, denna drev dottern Margareta vidare in på 1970-talet.
Stigfjorden var under 1900-talet känt för sina fina ostron och stora plattfiskar.
Den nya vägen ner till Röra Strand byggdes 1935 och i samband med detta anlade man ångbåtsbryggan.
Väderkvarnen vid Stordal var igång under andra världskriget och användes av bönderna för att slippa ransoneringskorten.
Exploateringen av Huseberg
Urgamla kartor och verklighetens gränsdragning skiljer sig ofta åt i Röra eftersom man satte gärdsgårdar efter naturens förutsättningar och i god grannsämja. Så var det inte överallt annars på Tjörn.
Exploateringen av vårt område gjordes 1962 av Alf Styrbjörn Lagergren från Torslanda. Han köpte och sammanlade mark i Röra och Köleröds bys utmarker. Han handlade med bönderna och markägarna i Röra Nils Alexandersson, Birger Jansson, Hilmer Jansson, Ellen Andersson i Röstorp och med John Helgesson i Köleröd.
Alexandersson sålde mark vid Torsängen d.v.s. nedanför trappan i vårt område längst norrut. Birger och Hilmer Jansson var bröder som dog på 1970 och 80-talet. Hilmer ägde dalen där 600- och 700-områdena är belägna. 400- och 500-områdena tillhörde Köleröd och såldes av Helgesson. Birger hade de marker som senare blev 100 – 300-områdena.
Vid mitten av 1960-talet fastställdes byggnadsplanen för vårt område Detaljerade regler reglerade hur exploateringen skulle ske (se bilaga).
Annebergshus blev det företag som kom att skapa vårt fritidsområde. Under 1975/1976 såldes huvuddelen av tomterna till sugna sommarstugeexploatörer som det sista sommarstugeområdet som Tjörns kommun avsåg att exploatera.
Tomterna kostade 64 000 eller 59 000 kronor beroende på om de hade gemesamt avlopp eller inte. Huspaketen som såldes var i huvudsak en trave förmärkta bräder, fönster och takpannor som kostade ca 60 000 kronor och så tillkom byggkostnad, grund, administrativa kostnader, vitvaror, VVS, tapeter m.m. för ytterligare ca 60 000 kronor d.v.s. det totala sommarstugepaketet kom att kosta ca 180 000 kronor motsvarande 40-50 månadslöner för en normal tjänsteman.
Under 1976/1978 rådde febril aktivitet. Nybyggarandan var påtaglig och den stimulerade grannsämjan. Tomterna röjdes på skog och många nya sommarstugor tillkom i snabb takt. Vägarna var dock i ett eländigt skick, nästan oframkomliga ända fram till 1970-talets slut. Brist på vatten var också ett utmärkande drag för vårt område åtminstone under det första decenniet.
Dåvarande Röra-Köleröds vägförening ombildades i slutet av 1970-talet till Husebergs Samfällighetsförening. Att styrelsen valde att kalla området för Huseberg berodde på att man ville anknyta till bygdens historia. Huseberget finns på kartor från 1700-talet och är det berg som ligger i 700-området från vilket trappan (se nedan) leder till områdets nordligaste del. Styrelsen valde mellan att kalla området antingen Huseberg som låg i norr eller Röstorp i söder.
Annebergshus hade i sin exploateringsbroschyr för området garanterat att det i norr fanns möjlighet till att anlägga en cykelväg från 700-området ner till Torsängen och vidare till den lokala affären vid ”Röra affären” och baden i Röra. Det var lätt för alla att konstatera att det skulle vara helt omöjligt att cykla i den angivna mycket branta backen. Annebergshus erbjöd som kompensation att leverera material till den trappa som nu finns där. Annebergshus kom under mellantiden på obestånd men vi hämtade allt trävirke till trappan dagen innan Annebergshus gick i konkurs. Kvällsarbete för att färdigställa trappan följde för sommarstugeägarna i 700-området m.fl. vilket ytterligare bidrog till samhörighetskänsla bland nybyggarna.
Under de första åren fanns här väldigt många barn. Vi hade gemensamt midsommarfirande vid ”Midsommarängen” som dock hade olägenheten att den inte låg på vårt eget område. Efter det att ”Husebergs Stadion” färdigställts flyttade midsommarfirandet till ”Husebergs Stadion”.
Gamla husgrunder i vårt närområde m.m.
Anna på Huseberg bodde nära den plats vi idag kallar för Midsommarängen vid 400-området, en bit utanför vårt eget område. Den inhägnade trädgården och husgrunden finns kvar. Själva huset kom att säljas på auktion till bonden i Röra, Birger Jansson och flyttades till Röra.
Anna var en mycket duktig kvinna men med ett livsöde som väl inte var så ovanligt på den tiden. Hon arbetade som ung på Billströmska och fick då en pojke tillsammans med en annan anställd. Hon blev därför tvungen att sluta där men lyckades få jobb som hushållerska hos Herman Persson, Herman på Huseberg. Efter några år så gifte sig Anna och Herman och fick sedan en gemensam son. Herman var betydligt äldre än Anna och efter hans död försörjde hon sig med att väva mattor och gardiner som hon även ägnat sig åt tidigare. Hon blev med tiden en mycket duktig vävare och fick uppdrag även från ”finare” familjer.
Birgit Andersson (se nedan bland källor) har besökt Anna vid många tillfällen. Anna flyttade senare till Orust för att ta hand om sin systers barn efter det att systern dött.
Britta på berget eller Britta Olsdotter var gift med Rutger Hansson och bodde på en av gårdarna på Röra. Rutger hade en del skulder och när han dog blev Britta 1869 förvisad från gården tillsammans med sina 9 barn. Hon blev hänvisad till ett torp nedanför Huseberg på en liten berghäll på mark utmed gamla vägen till Röra som idag ägs av bonden och markägaren Bror Olsson. Brita på berget är anmoder till såväl Louise Marklund som Birgit Andersson.
På Oxeklev d.v.s. den grund som finns kvar vid T-korset nära Husebergs stadion vid 300-området bodde Per och Olena under 1800-talet. Olena var syster till Rutger Hansson. Den sista som bodde på Oxeklev var brevbäraren kallad Arvid Oxe.
Röstorp, d.v.s. Huseberg 206, har också en lång historia i vårt område. Från början fanns en ryggåsstuga vid Röra korsväg, kallad Krogelycka och/eller Lillekrogen byggd i sten ca 3x3 meter. Rester av grunden finns ännu kvar. Här bodde Kristian Pettersson från Stordal (f 1823, d 1901) med makan Petronella från Fosseröd. Familjen byggde ett nytt hus 1886, eventuellt det torp som ännu finns på nuvarande plats i Huseberg. Där bodde bl.a. August som kallades Ekaugust/Ekens (f 1851, d 1937). Kanske fick han sitt smeknamn efter den stora eken som ännu står kvar. Det sägs att August i sin barndom hade sitt avträde vid den eken.
Ett torp fanns tidigare vid nuvarande Huseberg 709. Där bodde under sillperioden ”Sotar Karl”.
Sägnen om guldvaggan, nergrävd i Stordal?
Det finns en sägen från 1700-talet om en kunglig guldvagga som försvunnit i Stordal där den stora kvarnen finns, nära Kållkärr.
Här följer sägnen hämtad ur Ted Knapps bok ”Längs kusten i Bohuslän”.
” På skären vid Räbbe huvud strandar en höstnatt 1717 fartyget ”Juffrouw Elisabeth” från Amsterdam. Besättningen mördas av lokalbefolkningen och vraket plundras på sin dyrbara last, bl. a en miniatyrvagga av gediget guld, prydd med ädla stenar. Vaggan är en bröllopspresent till Sveriges drottning Ulrika Eleonora, skänkt av en tysk prinsessa. Inom kort är vraket sönderslaget av de svåra bränningarna och på morgonen är det spårlöst borta.
Historien rullas upp först några år senare då kung Fredrik av Hessen är på besök i den svenska riksdagen. Han lägger märke till att prosten och riksdagsmannen Michael Koch från Tjörn bär på en spatserkäpp med guldkrycka som han tycker sig känna igen som sin egen. Den hade ingått bland diverse ting han låtit sända efter från Tyskland men som aldrig kommit p.g.a. skeppets försvinnande. Att det verkligen är hans käpp bevisar kungen genom att öppna ett dolt utrymme, fyllt med dukater. Prosten blir skild från sitt ämbete och avsatt även som riksdagsman.
Åtskilliga personer på Härön, Kyrkesund och andra delar av Tjörn börjar nu förhöras om plundringen. Flera av dem - bl.a. ingen mindre än länsman själv, Jacob Rasmussen på Säby - befinns skyldiga och i enlighet med Karl XI påbud gällande ”Röfveri mot skeppsbrutne och strandade skepp” döms de till döden. Efter någon tid får de emellertid kunglig nåd och släpps fria. Prosten Koch – den troligen främste hälaren bland dem alla – kunde aldrig överbevisas om sin delaktighet och blev efter rättegången återinsatt både som präst och riksdagsman.
Den försvunna guldvaggan spårades i sinom tid till en bonde på Stordal inne på Tjörn och en truppstyrka delegerades dit i och för efterforskningar. Bonden hade emellertid blivit förvarnad och grävt ner vaggan. Först på sin dödsbädd, många år senare, bekände han för sin själasörjare var vaggan var gömd. Men av allt att döma hade han funnit sitt avslöjande förhastat, lyckats ta sig upp ur sängen och grävt ner den på annan plats – hur som helst har den aldrig återfunnits.
På Rockenabbe – strax söder om Räbbe huvud - ligger det s.k. Prinsessans röse. Enligt traditionen skall det strandade skeppet även haft en prinsessa som passagerare, vilken skulle blivit ihjälslagen tillsammans med de övriga. Någon försvunnen sådan har emellertid inte kunnat spåras i annalerna men att sägnen haft ett visst verklighetsunderlag visade sig 1957, när man genomsökte röset och då fann skelettdelar av en ung kvinna som fått skallen inslagen – om mördad eller misshandlad av bränningarna har inte kunnat avgöras. Med tanke på att såväl en drottning som en prinsessa medverkat som bifigurer i det invecklade dramat, är det kanske inte så märkligt, att den rösade kvinnan i legenden fått kunglig börd”.
Birgit Andersson hävdar att den med stor sannolikhet är sann. Hennes far hade pratat mycket om denna historia. Han hade sagt att orsaken till att man inte hittade guldvaggan var att bonden på Stordal hade sålt vaggan till några kringresande köpmän.
Sillperioden
Birgit Andersons anfader flyttade till Röra från Västergötland i samband med sillperioden under främst andra delen av 1700-talet. Det har funnits tre trankokerier nere i Rörastrand och under sillperioden präglades vår bygd av liv och rörelse.
Sillfiskeperioden blev en välsignelse. Vid 1700-talets mitt hade Bohuslän varit svenskt i knappt 100 år. Banden med Norge och Danmark hade definitivt brutits. De bohuslänska städerna och landskapet hade successivt kommit att tryckas ned av den alltmer dominerande svenskstaden Göteborg. Omfattande krig hade bidragit till att utarma hela den bohuslänska landsbygden. Beskattningen hade varit hård.
Sillen blev räddningen. Sillfisket var i ordets rätta bemärkelse kustnära. Sillen gick till i vikarna som spärrades av så att fisken kunde fångas mer eller mindre från land. Fångstverktygen var enkla och tillgången på sill extremt rik.
Tran utvanns från sillen. Tran var en förutsättning för den tidiga utvecklingen mot det moderna samhället. Tran användes som olja, som smörjmedel för drivande läderremmar i den tidiga industrin, som lampolja som gjorde det möjligt att driva gruvor hela dygnet, som gatlampor till städernas välsignelse och som vapenfett mm.
Tranproduktionen i kokerierna krävde och innebar skogsskövling. Avfallet från trankokerierna s.k. sillagrums eller trangrums sändes rakt ut i havet och ledde till besvärlig lukt och omfattande miljöförstöring. ”Trangrumsakten” från 1780 blev Sveriges första miljölagstiftning.
Fisket var främst koncentrerat till vinterperioden, vilket passade väldigt bra för inlandsbefolkningen som i första hand normalt var engagerad i jordbruket. Stora skaror från när och fjärran drog därför säsongvis till kusten för att dra nytta av tillgången på sill. Nya näringar bildades också som följd av sillfisket t.ex. tunnbindare och en mängd serviceyrken relaterade till fisket. Säsongsarbetet ledde f.ö. till utveckling av kontantsamhället. Främlingsvågen bidrog också till att förmedla nya idéer, nyheter och kulturutbyte.
Mordet i Röra
Enligt hörsägen, långt tillbaka i tiden, 1818, har det skett ett mord i Röra. Men det var kanske inte något mord.
I januari 1818 kom Hans Hermansson till gården Röra i Stenkyrka socken för att besöka sin fästmö Anna Persdotter. På kvällen skulle Anna ut i ladugården för att mjölka korna och fick sällskap av Hans. Hans försvann dock utanför fähuset och upptäcktes inte förrän nästa dag, död, på en stig ovanför det hus Krister Svanvik idag äger i Röra. Än idag sägs platsen spöka. Man skall ibland kunna höra skrik på platsen.
Sägnen säger att han överfölls på ett lömskt sätt av tvenne män som fattade honom i strupen och kvävde honom. En rättsläkare kom från Uddevalla och obducerade den döde. Han ansåg att Hans Hermansson hade frusit i ihjäl.
Den dödes bror lyckades få istånd en rättegång dit 18 vittnen kallades. Men samtliga som varit på gården sade att de inte hade någon aning om hur det hela gått till. Tingsrätten valde därför att tro på rättsläkaren och att Hans dött en naturlig död. En av pigorna sade någon tid efter rättegången att hon vittnat falskt och flyttade sedan från Röra.
Anna Persdotter gifte sig så småningom med en ”vild sälle från Orust” Hon blev efter något år dränkt av sin man. Därefter ansågs rättvisa vara skipad.
Så gick det till på den tiden! (Redaktörens anmärkning).
Enslingen på Kälkerön
”Viktor Andersson - Kälkeröns sista inbyggare - bodde här ännu in på 1970-talet och odlade sin potatis, bärgade sitt hö och mjölkade sin ko. Viktor var vad man skulle kunna kalla en heltäckande representant för den gamla bohuslänska strandkulturen; sjöman, jordbrukare och husbehovsfiskare. Han lagade sin egen mat, kärnade smör, ystade ost och var även i övrigt en händig man, som utförde allehanda snickeriarbeten i traktens gårdar. Därtill en gudabenådad historieberättare och glad speleman, flitigt anlitad på fester Stigfjorden runt. Viktor och hans dragspel ansågs bl.a. som nödvändiga inslag vid midsommarfirandet på Lyrön. I över 30 år bodde han på Kälkerön, en glad och positiv eremit, som bl.a. inspirerade Kar de Mumma och Stig Järrel till det på sin tid mycket populära radioprogrammet ”Enslingen på Johannisskäret”. Viktor gick bort 1976, 81 år gammal.” (Ur ”Längs Kusten i Bohuslän”, Ted Knapp).
Källor:
Samtal hösten 2011 med Birgit Andersson/Louise Marklund/Ingvar Nilsson, barnfödda eller med ingående kunskap om och ännu boende i Röra.
”Längs Kusten i Bohuslän”, Ted Knapp, Tre Böcker Förlag AB, 2010
Egenkunskap inom ”Historikgruppen”